november 05
Jag vet att många inte vet att detta är jag, jag vet att många vet vem "En storasysters kamp efter flodvågskatastrofen" var men inte kopplar att det är jag. Jag skriver inte om det längre, av många anledningar. Detta betyder dock inte att jag inte tänker på det, för det gör jag. Varje dag tänker jag på tsunamin och minst varje timme tänker jag på min syster som miste livet. Det är påtagligt och det är skitjobbigt fortfarande, det där fortfarande gillar folk att poängtera. För mig kunde det hänt för 2 månader sen, eller inte alls. Jag går fortfarande i en viss dimma och ibland är det svårt att reda ut känslor och reaktioner. Som att jag mår illa när jag kollar på Miss secret Agent 2 när hon nästan drunknar i skeppet, att jag inte klarar av att sitta med ryggen mot havet, att jag inte har någon känsel bakom vänster knä. Allt det känns så otroligt främmande och obehagligt, vissa dagar känner jag mig som vemsomhelst medans nästa jag känner mig som ett offer.
Jag har aldrig önskat sympati eller "tycka synd om" reaktioner, däremot vill jag lyfta fram att tiden inte läker alla sår. Dom flesta mår fortfarande väldigt dåligt över detta, och det är helt naturligt.
Ett par personer på sidan påstår att jag inte kommit så långt i min karriär utan händelsen. Dom menar på att jag får obefogad uppmärksamhet för mina bilder. Jag håller med om det första, jag hade aldrig kommit såhär långt utan allt jag gått igenom, det har stärkt mig otroligt som människa och jag är inte samma person idag som jag var för 5 år sen. Jag pushar mig själv mer och ser saker ur annorlunda perspektiv.
Och skulle det vara så att några uppskattar mina bilder extra för den blogg jag skrev för tre år sen är jag bara tacksam,
jag lägger in mycket av mina egna känslor i bilderna och om det syns blir jag glad.
Jag är i valet och kvalet att publicera detta, mina fingrar bara flög över tangentbordet, lite tankar efter att kommit in på Linda Skuggas hemsida efter jag skulle rösta på Veckorevyns Bloggaward och hittade mig själv där.
Det var tre år sen jag vann tävlingen och jag är fortfarande samma Emelie om än starkare och positivare.
Livet går vidare även om tiden inte läker alla sår, livet går vidare även om jag inte vill det. Det är bara att göra det bästa av det, och så är det med ganska mycket i våra liv tycker jag. Varma kramar till er som orkade läsa mitt kvällsflummeri :)
/Emelie
Jag skulle hitta ett speciellt filmklipp och hittade en film jag spelat in kvällen innan mamma, micke och micaela skulle åka tillbaka till Thailand. Jag åkte två veckor senare och var orolig att något skulle hända dom. Jag filmar alltså dom in case of. Hur sjukt är inte det. Det roligaste i filmen, eller ja, det beror ju på hur man ser det är att mamma säger (utan att jag sagt varför jag filmar)
"Du, vi kommer inte dö i någon tsunami om du tror det, ser jag en vit strimma så gör jag bara såhär (räcker fingret) och säger FUCK YOU! ta mig om du kan!"
Ni kanske förstår varför min mamma är så himla fantastisk. Puss.
Emelie. Det är såååå svårt att välja ut bilder. hur ska jag kunna sänka 21 bilder till 15. Nästna omöjligt! För jag hade inte tänkt gå mer än 10 plus i bilder, iiiiii. svååååårt! DU är så jäkla bra. Skicka gärna iväg ett mail till mig där du skriver hur mkt de kostar var för sig, efter att man valt ut de som hör till paketet. (så jag vet exakta priser)
skickar en starkande kvälls kram <3
Den Svenska avensjukan är en av Sverige´s största "folksjukdomar"...
Skall bli skit kul på Söndag!
du är underbar
Vissa saker är helt enkelt svårt för andra att förstå, har man inte upplevt något liknande själv så kan man inte heller sätta sig in i situationen eller veta hur det känns.
Själv har jag varit med om händelser som stärkt mig som person och även jag lägger in mina känslor i mina bilder. Jag tror det är lite typiskt för fotografer eller folk som är intresserade av foto. Vi talar ju med våra bilder.
Åh, hemskt att höra..
Men otroligt starkt gjort av dig att kunna gå vidare!
Beundrar människor som har varit med om så starka händelser, och som här faktiskt en egen familjemedlem & ändå idag kunna resa sig upp med ett leende på läpparna. Som du!
Jag beundrar dig, det du skriver, det du gör, det du fotar, hur du fotar.. Du är en av mina förebilder.
& denna händelsen fick mig att förstå att du verkligen är min bästa förebild!
Go girl :)
Du är bra Emelie! Och jag blir så himla arg när jag hör hur den svenska avundsjukan är... usch säger jag. Jag tycker det är bra att du publicerar det här som visar att du är den du är. Det är starkt! :o)
Och jag hörde en gång någon som sa typ: "alla mina bilder är självporträtt" och jag kan bara hålla med, bilderna som vi fotograferar är personliga och med våra känslor oavsett vad motivet är. :o)
kram Eva
Varmaste tankarna till dig!
Tack tack tack vilka fina människor ni är, värmer mitt hjärta.
Nu ska jag sova, tack!
Menar du att någon sagt så? Att du inte skulle ha kommit så här långt utan det... Jag fattar inte hur vissa är funtade.
Ja ja, men jag fick svar på vad jag har funderat, hur länge jag egentligen har läst din blogg. November 05 alltså.. Fattar inte att det är så länge....
Kram från en trogen läsare
Jag hittade din blogg genom att söka på foto bloggar då jag själv är intresserad. Att du sedan hade varit med om tsunamin visste jag inte då förrän jag hittade en text om det.
Sedan att du hade tagit mod till att starta eget i så ung ålder tyckte jag var rätt häftigt. Det gav mig något att tänka på, inte nu men kanske någon gång längre fram.
Jag är mest en naturfotograf men försöker variera mig med en del porträtt foto också, dock oftast med en och samma person. Men din blogg ger idéer och att se hur andra gör så lär man sig eftersom.
Foto är så brett och alla har vi egna stilar som fotografer och teman. Någon är vansinnigt tokig i att fota blåljus bilder (pekar på mig själv), någon djur, natur, porträtt, studio. Det finns mängder, färg eller svartvitt. Mycket! Ingen kan som vad en annan kan. Det är det som är så bra!
När någon säger att folk ger mer uppmärksamhet pga. dina upplevelser - ja kanske för de som läst tidigare har fastnat i den gamla bloggen och inte sett nuet riktigt, finns alltid sånt tyvärr.
Jag läser/tittar för att det handlar om foto och inte "hon som var med i katastrofen" det är fotandet jag intresserar mig av.
Såklart var det en förjävlig händelse, självklart finns inga ord att beskriva det med.
Kort och gott: jag följer dig för fotandet skull, inte för vad du varit med om.
Det är fotande jag tänker på först då jag läser ditt namn.
Nu blev det långt och svamligt, men du förstår kanske vad jag vill komma till. Ha det gott! Och jobba vidare!
Många norrlands hälsningar från mig :)
Det var många som följde din blogg på den tiden för att följa din vardag efter den tragedin. Jag förstår dem, jag var en av dem som läste och jag skulle ljuga om jag inte tyckte enormt synd om dig. Jag tycker synd om mig själv för att jag mist en familjemedlem och det får jag göra. Jag saknar min far varje dag. Men du har rätt i det du skriver, tiden läker inte alla sår, men man lär sig leva med dem.
Det jag egentligen ville påpeka är att det är så enormt många som idag läser din blogg som inte vet vad du gått igenom. Dom följer din blogg pga din skrivteknik och dina underbara bilder.
Idag gör jag också det, idag tittar jag dagligen på din blogg och älskar verkligen de bilder jag ser. Som jag tror att jag skrivit en gång tidigare, du fångar verkligen känslan i bilen.
HELT UNDERBART!
Jag har sagt det förut och jag säger det igen. Du är bäst! Din framåtandra och dina inlägg och dina foton inspirerar mig dagligen. Jag håller på att lära mig min sysmtemkamera och tänker hela tiden på saker du har tipsat om. Keep up the good work.
hmmm.. jag kommer ihåg när du skulle åka dit igen, starkt och bra gjort tycker jag. det verkar som att du hanterat allt som hänt så bra som det går att hantera. kan inte dela med mig av några visdomsord med du verkar ha gjort ett bra liv för dig själv det avundas jag.. lycka till honey
Det var faktiskt så jag hittade hit från början. Vet att du frågade mig det när du fotograferade mig, men jag ville liksom inte ta upp det... Anledning att jag stannade kvar var ju för att du ÄR fabolous.
Kram
Vet du hur stark du är, vännen?
Du fashinerar mig för varje dag som går. Jag får så mcyket insperation av dig. jag mår alltid bra när jag klickar in på din blogg och tittar på dina helt fantastiska bilder och att läsa din blogg. & allt du varit med om är helt sjukt. Du är stark! Du är så förbannat stark! Du har all rätt i vad du skriver! Tider läker inga sår, utan man får lära sig leva med dem.
Du, du är en förebild för mig!
<3.
vill bara krama dig!
jag är glad att det går så bra för dig nu, du förtjänar det och du är bäst! och du har kommmit så långt och åh, du är verkligen en förebild för alla, både de som vill bli fotografer och de som "bara" tittar in för att de beundrar dina fantastiska bilder.
Obefogad uppmärksamhet!? De är inte kloka.
Din blogg är bra, dina bilder intressanta och vackra och jag hämtar mycket inspiration här för att bli bättre på foto.
Jag läste inte bloggar för några år sedan och visste inte att du drivit en blogg om din förlust tidigare. Jag beklagar sorgen.´
Starkt att skriva ett sådant här inlägg. Själv skriver jag sällan om känslor i min blogg för att jag inte vill blotta mig.
Fotsätt med din härliga blogg!
Mvh ulrika
Jag brukar hålla koll på din blogg dagligen och du verkar vara en stark och härlig person, fortsätt med det! Alla har vi saker i vårt förflutna som påverkat oss till de vi är idag och det är inget konstigt med det. Älskar verkligen dina fotografier, de utstrålar fingertoppskänsla och ger mej så härliga vibbar! Du förtjänar verkligen all uppmärksamhet du får, inget snack om saken!
Kram från Linda
Emelie.. Du är en helt underbar person ska du veta. Jag vet hur det känns, man skriver kanske inte lika mycket längre. Men varje dag tänker man och går och funderar. Har massa frågor. Finns här iallafall. Kram tammy
Det måste varit hemskt! Hade ingen aning om det förrän nu. Känner själv en som dog i tsunamin. Jag kände henne kanske inte så jättebra, men hon hade ändå varit min granne hela livet, ända tills att hon flyttade till Thailand.
Vissa sår läker aldrig. Men man kan få styrka av dem. Ibland måste man leva av minnen.
Hoppas du förstår nåt av det jag skriver...
Jag är glad över att det här har gjort dig till en starkare människa, att det liksom inte gått åt andra hållet och du helt tappat lusten till allt.
Men alla faller vi ner ibland, men du verkar kunna resa dig upp med elden brinnande i dig.
<3
Är ännu en av alla dem som läser din blogg tack vare de fina bilderna och inte visste om vad du varit med om. Min kusin, hans sambo, deras två små barn och praktiskt taget hela hennes släkt gick bort i tsunamin. Det var väldigt jobbigt både för egen del och att se deras allra närmaste gå igenom något så fruktansvärt.
Min mamma dog när jag var nitton år och och jag känner verklkigen igen känslan du beskriver av att det känns främmande och nästan lite overkligt. Jag kommer ihåg att jag var orolig i början att jag helt plötsligt en dag skulle inse verkligheten. Men än idag, mer än sju år senare, känns det som att det inte slagit mig med full kraft än. jag tror det aldrig kommer att göra det. Det är en tröst att läsa om andra som gått igenom något jobbigt och klarar det så bra.
Tack för en bra blogg!
Vill bara skänka en tanke...för mig var det skönt att få läsa om dina tankar efter tsunamin, vi var många som var en del av din systers liv, jag tänker på henne ofta. Ser hennes bild på väggen ibland...Genom dig fick även vi vara delaktiga på nåt vis. Tack! Förstår att du nu blickar framåt och jag tycker du verkar vara en otroligt duktig fotograf med personlighet och känsla. Önskar dig alla lycka...
"gamla fröken..."
en sorg kan inte jämföras med en annan, men jag vet vad du menar med att vissa sår aldrig läker, aldrig kommer att läka. jag var inte själv i thailand men jag förlorade tre små kusiner och deras föräldrar den dagen. jag kan känna som att jag bara inte har träffat dem på länge, jag kommer alltid minnas dem så tydligt, deras egenheter. Men att acceptera något som ter sig så helt utan mening finns bara inte samtidigt som man inget kan göra för att få det ogjort.
jag tycker du är stark som kunnat dela med dig av dina upplevelser därifrån så öppet. för mig var det viktigt att kunna läsa något som inte skrivits av någon journalist, om vad som hände i khao lak, när jag var redo. Tack, verkligen.
och dina bilder är så himla vackra. att du inspirerar många är det ingen tvekan om!
Ha det bra
