Vi hade ett distansförhållande under de första två åren av vårt förhållande varav ett år sträckte sig avståndet hela vägen mellan Stockholm och London. Distansförhållandet var visserligen en situation som man inte skulle ha velat infinna sig i med vemsomhelst, det krävdes det lilla extra från två håll i form av vilja, styrka, kärlek, vänskap och tålamod. Distansförhållandet bekräftade och stärkte den stabilitet som vår relation grundades på. Jag är nu i efterhand evigt tacksam att vi gick igenom den tiden tillsammans eftersom vi gav varandra trygghet och fann närvaro i dagar som av många andra skulle uppfattas som otrygga och ensamma.

Min käraste är ursprungligen från Eritrea från en religiös familj och jag är från en icke-troende iransk familj. Under tre år visste inte min fästmans föräldrar om vårt förhållande eftersom en muslimsk man inte får, enligt religionen, gifta sig med en icke-troende. När min fästman så småningom berättade blev hans föräldrar alldeles förtvivlade. Under en lång period trodde vi att det endast fanns tre lösningar till vår komplexa situation: vara tillsammans, skiljas åt eller konvertera. Om vi höll tillsammans skulle detta innebära att min fästman inte skulle fortsätta ha kontakt med sina föräldrar (och sin släkt) eftersom vårt förhållande skulle uppfattas som oförenligt med deras tro. Skulle vi skiljas åt skulle vi med största sannolikhet gå miste om en väldigt fin vänskap och förhållande. Skulle jag konvertera mig hade jag gått emot mina principer om att vara uppriktig om min tro. Ingen av alternativen var således fullkomligt tillfredställande. Mina föräldrar var å andra sidan tveksamma till vårt förhållande. Min icke-religiösa far var inte för vårt förhållande och tyckte att jag skulle göra slut med min käraste (som förövrigt hade varit hemma hos mig många gånger). Jag svarade då att jag inte tänker döma min pojkvän efter en tradition/religion utan det viktigaste för mig är att vi fungerar tillsammans vilket min far efter många OM och MEN höll med om.

Många tårar, sömnlösa nätter och livfulla diskussioner har vi upplevt till följd av vår situation. Envisa som vi var, höll vi varandras händer och gav inte upp hoppet (även om det stundtals kändes hopplöst!). För att göra en VÄLDIGT lång historia kort så kontaktade jag min pojkväns föräldrar (som under sex månader inte hade haft någon kommunikation med min pojkvän) och bad de att träffa mig. Efter flera möten med modern och sedan även med fadern märkte jag att de var alldeles fantastiska och goda människor. De var bara troende och hade sina uppfattningar om giftermål. Efter ett möte med en "Imam" fick vi veta att jag kan göra en ceremoni som kallas för ”Aghd” där vi inleder ett äktenskap i religionens namn. Jag fick från flera håll och även av Imamen bekräftat att äktenskapet blir giltigt även om jag inte är troende eftersom jag är en muslimsk ättling. Jag och min kärlek hade redan tankar på att förlova oss och tyckte att den muslimska ceremonin kunde därmed göras i samband med vår förlovning (17/7-09).

Jag vill med en inblick i vår historia visa på att man kan klara av det mesta i livet så länge man stöttar varandra och har viljan. Min fästman är min klippa och med honom i mitt liv har jag upplevt en personlig utveckling. Jag har fått bevisat för mig att olika former av kompromisser i livet behövs för att utmana diverse ståndpunkter/situationer men även  för att respektera/värdera varandra. Om jag vinner fotograferingen vill jag att temat ska vara "vid din sida" som en slags hyllning till vår kärlek.