Ni som läser Shoot magazine kommer få läsa om en del av mitt liv som jag aldrig berättat för er, ni kommer få läsa om hur jag hade det i mellanstadiet och högstadiet och vad jag hade för roll bland mina klasskamrater.
För några dagar sedan cirkulerade en film om Jonah som satt och grät och berättade om hur mobbad han blev i skolan, filmen fick otrolig uppståndelse och jag blev själv väldigt berörd. Det visade sig att filmen var fake (vad jag hört, det vehöver inte stämma) men jag tycker ändå filmen gjorde ett bra syfte som uppmärksammade och berörde många andra mobbade runt om i världen.

Jag ville skriva detta inlägget eftersom många ser mig som en förebild och för att jag verkligen känner för er unga läsare som har det tufft i skolan just nu.
När jag flyttade från Helsingborg till Båstad så var jag 7 år, jag hade precis gått första terminen i ettan i Magnus Stenbockskolan när mamma bestämde sig för att flytta till min styvpappa Micke som bodde i Båstad.
Jag trivdes jättebra i Båstad till en början men det dröjde inte så länge förrän jag började bli retad av mina klasskamrater.

Mellanstadiet

Jag har alltid varit en väldigt framåt, utåtriktad och social tjej som tar för mig, inte är rädd för att göra bort mig eller bjuda på mig själv. Jag var sällan högljudd eller störde i klassen men pratade gärna med dom flesta vilket resulterade att jag oftast fick sitta längst bak i klassrummet, själv.
Jag minns inte hur det började när jag blev retad, men jag minns att mina klasskamrater redan i andra klass började gömma mina vantar och reta mig för min skånska. Eftersom jag är en stark tjej så kunde jag oftast ge svar på tal och visade sällan att jag var ledsen utan hängde med mina tjejkompisar som jag hade många i klassen.
När tiden gick började jag bli mobbad för min näsa, jag blev kallad för grisen och även i vuxen ålder är detta ett laddat ord för mig. Detta blev mer och mer intensivt ju äldre jag blev och tillsist så var det samtliga killar i klassen som alla mobbade mig öppet och hårt.

Dom gjorde öppna "Vem-man-vill-vara-ihop-med"-listor där jag alltid låg längst ner. Andra situationer som när jag blev hånskrattad åt på discon när jag ville dansa eller när killen jag var kär i eldade upp mitt inbjudningskort till ett kalas sitter kvar och gör ont ibland när jag tänker på mig som lilla Emelie som bara undrade vad hon gjorde för fel.
När vi campade med klassen så satt vi i ett stort tält allihopa och åt godis och killarna kastade sina äckliga och oönskade godisbitar till mig och sa "Dessa kan du få, Grisen!"
Vid ett tillfälle när jag blev HÅRT slagen på skolgården fick jag höra av min kvinnliga lärare "Är man med i leken får man leken tåla, du tigger om det!"

Jag i gymnasiet 2005

Högstadiet

I högstadiet blev jag en mer ledsen och otrygg tjej, jag var arg på mobbarna som förstört min skolgång och jag var arg på lärarna som aldrig gjorde något. Min mamma var medveten om det mesta som hände och hade flera samtal med skolan, utan resultat. Mamma var väldigt gullig under denna perioden och förstod min rädsla att komma till högstadiet med mina stora glasögon och vi ordnade linser till mig, jag fick också fixat mina ögonbryn och kom till nya byggnaden med lite bättre självförtroende än tidigare, som att det skulle sitta i utsidan..

Men det var nu det riktiga helvetet började. Alla tjejer som tidigare varit sammansvetsade blev nu indelade i olika klasser och olika "lag". I högstadiet hade vi "Tuffa gänget" där jag absolut inte var inräknad. Samtliga av mina gamla tjejkompisar i mellanstadiet förutom Caroline och ett par till vände mig ryggen och började tillsammans med killarna att kalla mig grisen och var enormt elaka. Det skrevs taskiga saker på mitt skåp och vid ett tillfälle blev jag t.om nersparkad till marken och spottad på.
På Lunarstorm hamnade jag på listor av folk tjejerna hatade mest och det lades t.om upp bilder där dom hånade mig öppet. Det finns aldrig någon anledning att mobba någon, men jag blev utsatt helt oprovocerat som många andra. Jag hade varken annorlunda kläder eller fel attityd, förutom att jag bara var en framåt tjej som kunde prata för sig själv.
Jag fick en ny medvetenhet att jag var mycket mindre värd, och alltid när jag åkte till nya platser var jag rädd att dom nya personerna skulle få "reda på vem jag var", att jag var en "tönt".


Jag och min själsfrände Erika 2004 (som är ett år äldre men av andra klasskamrater också blev kallad för "Gris")

Gymnasiet

När jag skulle välja till gymnasiet var jag övertygad om att byta till en annan stad, jag hade nu börjat bli deprimerad under högstadiet och börjat klä mig i svarta kläder och hittade på flertalet elaka grejer med mig själv i min ilska och frustration.
Jag började på Sturegymnasiet i Halmstad där jag från en början var otroligt nervös, men blev välkomnad med en så enorm värme och kärlek att jag kunde slappna av och förstå att jag faktiskt var värd något trots allt.
Jag var väldigt rädd att mina nya klasskamrater skulle få veta att jag var "Grisen" eller "Tönten" och vid ett par tillfällen när jag stötte på mina gamla mobbare på tåget så grät jag av rädsla efteråt för jag var så rädd att dom skulle ge sig till känna för mina nya klasskamrater och tågvänner som då skulle sluta umgås med mig.

Det var i gymnasiet med mina nya vänner jag kunde utvecklas och släppa rädslan och frustrationen. Jag gick teater och fick utlopp för många känslor och tankar under perioden vi gjorde olika pjäser och uppsättningar. Mina lärare var helt fantastiska och jag kände mig för en gångs skull värd något.

Jag - idag.

När jag gått ut gymnasiet så kunde jag börja bearbeta min skoltid på ett nytt sätt, jag fick träffa underbara människor som fick mig att förstå att det var dessa människorna som hade problem, inte jag.
Jag har träffat dom flesta av mobbarna i vuxen ålder och det gör mig så ont att se när dom tittar åt ett annat håll och ignorerar mig (en av dom låtsades som jag inte fanns när han handlade av mig på ICA)
Idag tycker jag synd om dom och förstår att dom själva kanske inte hade det så lätt hemma. Jag känner också en enorm styrka och lite av en barnslig revanschlust att lyckas, att genomföra mina drömmar trots att dom försökte förstöra min skolgång.

Idag har jag kommit så långt att jag ser allt som en del av mitt bagage, det finns kvar och gör lite ont ibland, men för det mesta är det viktiga erfarenheter som jag kan använda i framtiden och som skapat mig till den Emelie jag är idag.

Jag har skrivit denna texten med hopp om att bara få hjälpa och stötta någon som går hem ledsen från skolan och undrar vad denna gör för fel. Är det någon som vill prata av sig så maila på privat@emelieohlsson.se, jag kanske inte kommer svara direkt, men jag kommer svara på alla mail. Kram ♥

Det har blivit på tok för mycket för mig (ingen överraskning för er..) och nu kommer smällen. Jag hoppas detta är tillfälligt och att jag mår lite bättre imorgon, tills jag är tillbaka så vet ni om jag inte svarat på ert mail, är det brådskande, ring mig på 0704 297 889, annars blir jag jättetacksam om ni har tålamod och orkar vänta på svar på mailen.