Ni som läser Shoot magazine kommer få läsa om en del av mitt liv som jag aldrig berättat för er, ni kommer få läsa om hur jag hade det i mellanstadiet och högstadiet och vad jag hade för roll bland mina klasskamrater.
För några dagar sedan cirkulerade en film om Jonah som satt och grät och berättade om hur mobbad han blev i skolan, filmen fick otrolig uppståndelse och jag blev själv väldigt berörd. Det visade sig att filmen var fake (vad jag hört, det vehöver inte stämma) men jag tycker ändå filmen gjorde ett bra syfte som uppmärksammade och berörde många andra mobbade runt om i världen.

Jag ville skriva detta inlägget eftersom många ser mig som en förebild och för att jag verkligen känner för er unga läsare som har det tufft i skolan just nu.
När jag flyttade från Helsingborg till Båstad så var jag 7 år, jag hade precis gått första terminen i ettan i Magnus Stenbockskolan när mamma bestämde sig för att flytta till min styvpappa Micke som bodde i Båstad.
Jag trivdes jättebra i Båstad till en början men det dröjde inte så länge förrän jag började bli retad av mina klasskamrater.

Mellanstadiet

Jag har alltid varit en väldigt framåt, utåtriktad och social tjej som tar för mig, inte är rädd för att göra bort mig eller bjuda på mig själv. Jag var sällan högljudd eller störde i klassen men pratade gärna med dom flesta vilket resulterade att jag oftast fick sitta längst bak i klassrummet, själv.
Jag minns inte hur det började när jag blev retad, men jag minns att mina klasskamrater redan i andra klass började gömma mina vantar och reta mig för min skånska. Eftersom jag är en stark tjej så kunde jag oftast ge svar på tal och visade sällan att jag var ledsen utan hängde med mina tjejkompisar som jag hade många i klassen.
När tiden gick började jag bli mobbad för min näsa, jag blev kallad för grisen och även i vuxen ålder är detta ett laddat ord för mig. Detta blev mer och mer intensivt ju äldre jag blev och tillsist så var det samtliga killar i klassen som alla mobbade mig öppet och hårt.

Dom gjorde öppna "Vem-man-vill-vara-ihop-med"-listor där jag alltid låg längst ner. Andra situationer som när jag blev hånskrattad åt på discon när jag ville dansa eller när killen jag var kär i eldade upp mitt inbjudningskort till ett kalas sitter kvar och gör ont ibland när jag tänker på mig som lilla Emelie som bara undrade vad hon gjorde för fel.
När vi campade med klassen så satt vi i ett stort tält allihopa och åt godis och killarna kastade sina äckliga och oönskade godisbitar till mig och sa "Dessa kan du få, Grisen!"
Vid ett tillfälle när jag blev HÅRT slagen på skolgården fick jag höra av min kvinnliga lärare "Är man med i leken får man leken tåla, du tigger om det!"

Jag i gymnasiet 2005

Högstadiet

I högstadiet blev jag en mer ledsen och otrygg tjej, jag var arg på mobbarna som förstört min skolgång och jag var arg på lärarna som aldrig gjorde något. Min mamma var medveten om det mesta som hände och hade flera samtal med skolan, utan resultat. Mamma var väldigt gullig under denna perioden och förstod min rädsla att komma till högstadiet med mina stora glasögon och vi ordnade linser till mig, jag fick också fixat mina ögonbryn och kom till nya byggnaden med lite bättre självförtroende än tidigare, som att det skulle sitta i utsidan..

Men det var nu det riktiga helvetet började. Alla tjejer som tidigare varit sammansvetsade blev nu indelade i olika klasser och olika "lag". I högstadiet hade vi "Tuffa gänget" där jag absolut inte var inräknad. Samtliga av mina gamla tjejkompisar i mellanstadiet förutom Caroline och ett par till vände mig ryggen och började tillsammans med killarna att kalla mig grisen och var enormt elaka. Det skrevs taskiga saker på mitt skåp och vid ett tillfälle blev jag t.om nersparkad till marken och spottad på.
På Lunarstorm hamnade jag på listor av folk tjejerna hatade mest och det lades t.om upp bilder där dom hånade mig öppet. Det finns aldrig någon anledning att mobba någon, men jag blev utsatt helt oprovocerat som många andra. Jag hade varken annorlunda kläder eller fel attityd, förutom att jag bara var en framåt tjej som kunde prata för sig själv.
Jag fick en ny medvetenhet att jag var mycket mindre värd, och alltid när jag åkte till nya platser var jag rädd att dom nya personerna skulle få "reda på vem jag var", att jag var en "tönt".


Jag och min själsfrände Erika 2004 (som är ett år äldre men av andra klasskamrater också blev kallad för "Gris")

Gymnasiet

När jag skulle välja till gymnasiet var jag övertygad om att byta till en annan stad, jag hade nu börjat bli deprimerad under högstadiet och börjat klä mig i svarta kläder och hittade på flertalet elaka grejer med mig själv i min ilska och frustration.
Jag började på Sturegymnasiet i Halmstad där jag från en början var otroligt nervös, men blev välkomnad med en så enorm värme och kärlek att jag kunde slappna av och förstå att jag faktiskt var värd något trots allt.
Jag var väldigt rädd att mina nya klasskamrater skulle få veta att jag var "Grisen" eller "Tönten" och vid ett par tillfällen när jag stötte på mina gamla mobbare på tåget så grät jag av rädsla efteråt för jag var så rädd att dom skulle ge sig till känna för mina nya klasskamrater och tågvänner som då skulle sluta umgås med mig.

Det var i gymnasiet med mina nya vänner jag kunde utvecklas och släppa rädslan och frustrationen. Jag gick teater och fick utlopp för många känslor och tankar under perioden vi gjorde olika pjäser och uppsättningar. Mina lärare var helt fantastiska och jag kände mig för en gångs skull värd något.

Jag - idag.

När jag gått ut gymnasiet så kunde jag börja bearbeta min skoltid på ett nytt sätt, jag fick träffa underbara människor som fick mig att förstå att det var dessa människorna som hade problem, inte jag.
Jag har träffat dom flesta av mobbarna i vuxen ålder och det gör mig så ont att se när dom tittar åt ett annat håll och ignorerar mig (en av dom låtsades som jag inte fanns när han handlade av mig på ICA)
Idag tycker jag synd om dom och förstår att dom själva kanske inte hade det så lätt hemma. Jag känner också en enorm styrka och lite av en barnslig revanschlust att lyckas, att genomföra mina drömmar trots att dom försökte förstöra min skolgång.

Idag har jag kommit så långt att jag ser allt som en del av mitt bagage, det finns kvar och gör lite ont ibland, men för det mesta är det viktiga erfarenheter som jag kan använda i framtiden och som skapat mig till den Emelie jag är idag.

Jag har skrivit denna texten med hopp om att bara få hjälpa och stötta någon som går hem ledsen från skolan och undrar vad denna gör för fel. Är det någon som vill prata av sig så maila på privat@emelieohlsson.se, jag kanske inte kommer svara direkt, men jag kommer svara på alla mail. Kram ♥

Den 26 december kommer jag lansera min "digitala bok" på Coursio som kommer heta "Tillbaka till Thailand" där jag berättar om alla platser med text, bilder och video. Det kommer främst vara för min egen skull men eftersom jag vill sprida berättelsen och samtidigt ge tillbaka för alla år ni stöttat mig så kommer jag ge ut den för allmänheten också. Jag ser inte mig själv som ett offer utan som en stark tjej som kommit långt i livet och mycket av min livskraft fick jag av just tsunamin. "Boken" kommer vara inriktad på kämpaglöd och styrka snarare än sorg, men jag kommer vara helt öppen med allt och det kommer säkert bli många känslosamma stunder därnere, men jag känner att jag måste göra detta, hoppas ni vill följa med på min resa! ♥

Igårnatt drömde han om Paulina, hon hade varit på en strand med massa bråte runt sig vid en vit trappa, hon hade tagit hans hand och frågat när vi skulle komma och hälsa på, hon hade hoppat runt och skrattat och Fredrik ville att jag skulle få träffa Paulina (jag hade varit längre bort på stranden) men hon hade sagt att hon inte kunde bakom den vita trappan, att det var hennes zon.

Detta hade inte varit något speciellt om det inte vore för just den beskrivningen - den vita trappan. Det var nämligen vid en vit trappa vi såg Paulina för sista gången, och detta har jag aldrig sagt till Fredrik.

Jag blev helt tårögd när jag hörde detta, för även om jag är väldigt skeptisk till andra sidan och andar så känns detta helt underbart att höra.

Vi hade pratat om att åka till Thailand i vinter, men jag hade tvivlat på om jag klarade det. Jag har varit där 2 gånger efter tsunamin och båda gångerna var oerhört jobbiga, men jag känner att jag inte avslutat med Thailand än, jag vill göra det och jag behöver det.

Jag sa att jag skulle ta denna veckan och bestämma hur jag vill göra, och efter drömmen finns det absolut inga tvivel, jag & Fredrik ska åka till Thailand i november, och då ska jag göra mitt avslut, och det får ni se på årsdagen 26/12 på bloggen.

Och på sätt och vis blir detta inlägget också en positiv-boost, jag såg en dokumentär igår om det fruktansvärda som hände på Utöya i Norge. Jag blir otroligt känslomässigt berörd och satt med gåshud hela tiden.

Ungdomarna pratade om en ny tid, att dom blivit nya människor och att dom var så tacksamma för att ha fått en ny chans, att nu ska dom leva, nu ska dom göra allt, för har dom upplevt helvetet på jorden så klarar dom allt.

Det sista tänker jag på nästan varje dag, överlevde jag tsunamin så klarar jag allt! Jag klarar av att starta upp alla mina projekt för jag har en enorm livsglädje och vilja, jag ser mina dagar som värdefulla dagar jag fyller med kärlek och positiva tankar.

Så jag önskar er massa kärlek och positiva tankar, glöm inte att varje dag räknas och var tacksamma för det ni har i era liv. Det ska ni känna varje dag och inte bara för det händer något eller för jag skriver det. Glöm aldrig det. ♥

Rubriken kan få mig att må lite dåligt på förhand, jag tycker verkligen det är skitjobbigt att bli fotad, jag ska försöka jobba på det.. Men det var inte så svårt att bli fotad av min älskade Fredrik som satt och sa hur vacker jag är och hur mycket han älskar mig, då är det lite lättare, tack älskling.

Idag spelade vi in lite klipp till introt av Inspirationskursen, det blev många roliga bloopers som ni ska få se, jag längtar tills vi ska lansera kursen, det dyker upp massa nya idéer till kapitel så det är tur jag har några dagar extra att skriva, denna kursen är ett litet sätt för mig att ge tillbaka av allt ni gett mig genom åren, det är mycket er förtjänst att jag är där jag är idag, ni har peppat mig varje dag i 5 år, ni är fantastiska ♥

Jag var endast 21 år när jag startade mitt företag, jag hade ingen aning vad moms var, hur jag skickade fakturor eller hur jag skulle skaffa kunder, det enda jag visste var att jag ville lyckas, på något sätt.
Det händer mycket på 3 år, man hinner lära sig ganska mycket på 36 bokföringsmånader, 36 månader med olika kunder, olika erfarenheter och olika miljöer. 
Jag har lärt mig väldigt mycket, jag har varit ledsen, jag har varit arg, jag har skrattat, dansat och varit besviken. Men mest av allt har jag varit målmedveten, och envis för att nå mitt mål.

Jag satt i kassan i en mataffär, jag jobbade halvtid, ca 30 timmar i veckan och avskydde det. Bokstavligt talat. 
Det jag älskade var att få bemöta kunderna, jag älskade hur glada och överraskade kunderna blev när jag var trevlig mot dom, eller hur jag kunde ge råd om vilken skinka som passade bäst, eller få önska trevlig helg till en sur gubbe.

Några av mina arbetskamrater var inte snälla alls, och jag vaknade oftast med ångest i magen samma dag jag skulle jobba, ska det vara såhär? Ska man jobba för att kunna leva, jag kunde inte tänka mig att vakna med ångest varje dag, jag skulle skapa ett jobb som jag VILLE jobba med, något jag tyckte om, något jag brann för, och i den perioden i mitt liv, var det fotografering.

Jag hade egentligen inte tänkt jobba som fotograf, alls. Jag ville bli skådespelerska, sångerska eller musikalartist, jag var övertygad om att det skulle bli min framtid, och hade svårt att tänka mig något annat. 
Det var under gymnasiet jag förstod att det inte spelade någon roll vad jag gjorde, det var att få utlopp för min kreativitet, bli inspirerad, inspirera och sprida glädje som jag skulle göra, så om det var att skriva, sjunga, spela teater eller fotografera spelade mindre roll..

---

Inspirationskursen lanseras 12 augusti (nästa fredag) och kommer kosta 399 kr.